Hårdrockare, bukkake och look-alikes

Ja jösses.

Vad det har hunnit hända saker på bara några få dagar!

I torsdags åkte jag på Close Up-kryssning (alltså en båt fylld till bredden med hårdrockare och annat skönt folk och kända band) tillsammans med Simza, Burt och Pan. Måste säga att Meshuggah är ett gäng otroligt talangfulla musiker.. Lyssna bara på Bleed, så får ni höra själva! De var minst lika tajta live som på album!

Dock innan vi ens hann till båten började spänningen eftersom jag redan efter ca 30 min i bilen mot sthlm började känna mig pissnödig. Ju längre tiden gick, desto jobbigare blev det. "Äsch, jag har varit med om värre, det här klarar jag!" tänkte jag. När vi så äntligen började närma oss hamnen, satt jag där, halvt döende av min pissnödighet. Vad händer då? Jo, vi har ju kört mot fel hamn. Så framme var vi då inte. SHIT! eller PISS! rättare sagt, kommer jag klara mig? För nu hade jag börjat få lite smått panik över det här. När vi väl var nånstans i city, åkte förbi NK och Stadium och andra butiker, kom jag fram till att nej, det här går inte längre! Började med glansig blick leta efter offentliga toaletter, eller ens nånstans att huka mig ner utan att få böter. Fan, skit samma i böter, jag var tvungen att ta mig ut, för snart skulle jag pissa på mig. Helt ärligt. Jag höll på att bokstavligen pissa på mig i bilen. Jag, en 27-årig kärring, skulle pissa på mig. Ungefär då stannade vi vid ett rödljus, precis utanför nån slags restaurang. Jag sa "Nej, nu går jag!" Hoppade ut, fastnade med klänningen i syrrans trasiga bil, slet mig loss, småsprang till restaurangen, öppnade dörren, mötte tjejerna i dörren med ett "Jag MÅSTE få gå på toaletten, det är PANIK!" De tittade vänligt på mig och pekade med hela handen mot trapporna till källaren. Tur var väl det. För tjejen alltså. Hade hon börjat tjafsa nåt om att man ska vara gäst för att använda toaletterna så hade jag fan gett henne en rak höger och golvat bruden. Och kissat på henne när hon låg ner. Men detta hände ju tack och lov inte. Jag såg istället tacksamt på dem, trippade ner, hoppades innerligt att det skulle finnas en ledig toalett, och att jag skulle hinna i tid. Jag var nämligen inte säker på att jag ens kunde resa mig från bilsätet utan att kissa på mig. Jag skojar inte heller! Fy fan vilken panik jag hade!! Tur nog så var den närmsta toaletten ledig. Jag skyndade mig in, drog ner leggingsen och trosorna, och kissade den största mängd urin jag någonsin i hela mitt liv kissat. För så kissnödig har jag aldrig i mitt vuxna liv varit. Jag höll på att dö av lättnad! Hjärtat bultade som om nån liten (men stark) dvärg hade suttit i min bröstkorg och slagit med en slägga. Sen var det bara att gå ut igen, vänta på att resten av mitt gäng hade åkt en cirkel för att åter igen låta mig hoppa in i bilen. Jag måste säga att jag skämdes rätt mkt, men jag hade nog gått och hoppat ur bilen och rullat in under närmsta buss om jag faktiskt hade kissat på mig i bilen. Helevetti! Jag är min starka knipmuskulatur evigt tacksam!!

När jag väl kom hem på fredagen tackade jag vänligt men bestämt nej till att fortsätta umgås några timmar till på kvällen. Jag var nämligen tvungen att ta mig tillbaka till Stan för att nästföljande morgon stiga upp 6.00.

Tror ni att det gick smärtfritt att ta sig hem? Helvete heller!

Ensam, 100-sträcka, enfiligt, mitträcke, becksvart, och så.... wait for it!........ punktering!!!!

Vad gör jag då? Jo, med bultande hjärta kör jag till sidan, tänder varningsblinkersen, och kommer fram till att om jag går ut och byter däck där på plats, så lär jag garanterat bli överkörd och dö. Däcket sitter nämligen väster fram. Har faktiskt fått byta en del däck i mitt liv, så det visste jag att jag skulle fixa galant. Men allt det där andra? Som den hjälpsamme seriemördaren som riktar in sig på ensamma kvinnor vid landsvägarna? Jag bestämmer mig för att köra framåt tills vägen blir lite bredare. Efter ca 300 m har jag lite flyt och kan köra in på en busshållsplats. Jag var iofs medveten om att det inte är direkt bra att köra med ett punkterat däck, men eftersom alternativet var att jag skulle dö om jag stannade kvar, så ansåg jag att det skulle vara värt det. Nåja. Nu var jag på en vettigare plats. Men tror ni att jag har en ficklampa i bilen? Tok heller. Så med min jävla mobil som ljuskälla börjar jag rota efter reservdäcket. Lyckas få ut skiten, hittar även domkraften (hade redan hunnit undra om jag ens hade en sån i bilen) och börjar sedan skruva loss bultarna. Hade ingen aning om domkraften stod rätt, och att det möjligen skulle bli fula märken på bilen, men tänkte att skit samma, jag måste ta mig ur situationen, sen om det blir plåtskador så kan jag inte bry mig så mkt mindre just nu. Ok. Däcket var av. Så sen väntar nästa utmaning. Bultarna ska ju på igen. Men jag ser ju som sagt ingenting där i mörkret. Ibland när andra bilar susar förbi så ser jag iaf något, men det hjälper inte så mkt eftersom jag ska ju kunna se bulthålen för att kunna passa in däcket så att jag kan skruva fast skiten. Nåja. Jag lyckas iaf efter en stund. Sätter mig bakom ratten, vrider om nyckeln, ber en liten bön för god lycka, och kör iväg. Och jag klarade mig hem. Men fan vad jag hade adrenalinkick nu också. Men inte en bil stannade. Jag var ändå en snyggt klädd kvinna (upp-piffad sen kryssningen), med dinglande örhängen och allt.. Jag måste helt enkelt sett så oerhört kompetent ut att alla tänkte att det där skulle jag fixa galant själv.

Varför skulle jag upp 6.00 på lördagen då? Jo, jag skulle nämligen till Åland! Min kära Pterno hade bjudit in till födelsedagsfest, så jag, LL och Honda skulle ta oss dit. Tyvärr kunde Honda inte följa med oss, men jag och LL styrde kosan mot Ön. Vi saknade dig massor!!!

Förutom Pterno så hade jag längtat efter att se hennes Notos igen...

Den otroligt stilige Notos! En Cane corso-hane på ca 2 år.

Här i full färd med att busa med Hondas och Skodas vovvar på Öland, hösten 2009.

Han hade vuxit sen sist och väger nu cirkus 40 kilo. Han har ett år till på sig att växa klart...

Festen var iaf väldigt rolig, och jag fick äntligen gå på Arken, the place to be, i Mariehamn. Typ som vilket uteställe som helst, förutom att jag där fick se en karl som liknar Troy Sanders! Ja, ni vet ju att Troy är något av det hetaste som andas... Så förstå hur lycklig jag blev. Ja, alltså, eftersom jag inte kan parningsdansens ritualer (Det får antingen vara pang på från killens sida, eller så händer inget alls. Jag kan tacka ja, men jag kan inte fråga själv), så har jag inte gjort mer än skakat hand och presenterat mig för människan, och inför honom skrattat och sjungit "Boom Boom, Bukkake, Bukkake!" tillsammans med Pterno, i nåt konstigt jävla infall, och bara verkat allmänt märklig. I mitt suddiga spritindränkta minne har jag för mig att när Pterno frågade om han visste vad bukkake betydde, och när han svarade jakande på frågan, skrattade jag ännu gladare, frågade om han verkligen hade koll, det hade han, och jag skrattade hysteriskt vidare, och fan ja, jag kan då inte göra vettigt intryck på folk... Hur som. Vi stod där ett tag. Jag pratade några ord med hans kompis, om vad har jag då INGET som helst minne av, för där stod jag, och kunde fan inte hålla ögonen borta från hetingen. Han lär ha tyckt att jag stirrade.. För jo, han märkte att jag tittade... Och tänk er mig som i vanliga fall inte ens kan snegla på folk när jag är ute på krogen... Jag var helt fucking trollbunden! Tyvärr så drog de därifrån strax efteråt, så honom lär jag ju aldrig se igen... Om jag inte flyttar till Åland då... Hur som så var han ju ändå helt uppenbart out of my league, så jaja... Men nu orsaken till varför jag egentligen blev så lycklig. Jo, människor kan delas in i olika utseendetyper. Alltså folk som liknar varandra. Jag vet ju om det här, och bara på kryssningen så såg jag 2 andra typer som liknade både trummisen och ena gitarristen i Mastodon. Alltså inte samtidigt. Menmen. Så jag vet ju att det helt alldeles logiskt ska finnas karlar där ute som påminner om Troy. Och nu så har jag sett en! Och finns det en, ja då finns det fler! ;) Och gillar man en så gillar man oftast alla andra i den gruppen också. Det finns alltså en liiiiten chans att jag skulle kunna råka på en alldeles "vanlig" karl på, låt oss säga jobbet, som ser minst lika het ut som nån av mina absoluta drömkarlar. DÄRFÖR blev jag helt lyrisk. Åland levererar, som Pterno sa. Och ja, hon har rätt, har mött flera utomordentliga exemplar från Ön. Shit vad fin han var! Och i framtiden kanske jag tror mer på mig själv och kan lyckas landa en sån karl. Kommer leva på den här lyckan lääänge =)

Eller tills idag eftermiddag när jag både fick reda på att jag inte fått vikariatet jag var på intervju för, och ett annat litet extraknäck, som jag inte kunnat tacka ja till förrän jag visste hur det skulle bli med det första jobbet, och nu var det alltså redan för sent..

Man får fan inte gå och vara glad länge här inte... Men annars allmänt nu, måste jag säga att jag mår bra trots omständigheterna. Det har hänt mycket jävligt jobbigt skit i år, men trots det så känns det helt ok. Jag må vara pank, arbetslös och kroniskt singel, men livet känns ändå värt, och jag tror det finns många roliga överraskningar och stunder som väntar på mig, nånstans där i framtiden. Jag har underbara vänner som förgyller mitt liv! Bara jag kunde umgås med dem oftare!

Så KÄRLEK till alla er där ute, hösten är här, tänd levande ljus, drick varm te och låt kvällarna bli mysiga stunder att koppla av!

Puss!

/Wliri