Introvert

Oh, vad intressant!


Råkade snubbla över en förklaring på vad Introvert är för någe på FB, och jomenvisst, vet ju att jag är inåtvänd, men definitionen är ju verkligen jag i ett nötskal.


Några punkter:

• Sociala kontakter tar mycket energi, även med folk man gillar/älskar
• För att ladda batterierna behöver man vara ensam
• Föredrar djupa samtal med få framför mingel med många
• Att vara introvert är inte samma sak som att vara blyg
• Att vara introvert betyder inte att man saknar social kompetens

Just sista punkten tycker jag är jätteintressant. Jag klagar ju jämt på att jag inte har social kompetens, men får ändå gång på gång höra att jag inte uppfattas som osocial. Fast i nya situationer och med nya människor håller jag käft och vill dra mig undan. Det där beror så himla mycket på vilka man umgås med, och hur trygg jag är med de personerna och situationen. Introverta har helt enkelt andra sociala behov, och det beror visst på skillnader i hjärnan, att vi är mer känsliga för stimuli. Det innebär att vi lätt blir överstimulerade medan extroverta har ett behov av att saker och ting händer hela tiden, och med många människor.

Jag blev utmattad bara av att läsa definitionen på extrovert personlighetstyp. Säger ju rätt mycket.


Hittade 10 myter om introverta:

Myth #1 – Introverts don’t like to talk.
This is not true. Introverts just don’t talk unless they have something to say. They hate small talk. Get an introvert talking about something they are interested in, and they won’t shut up for days.
Myth #2 – Introverts are shy.
Shyness has nothing to do with being an Introvert. Introverts are not necessarily afraid of people. What they need is a reason to interact. They don’t interact for the sake of interacting. If you want to talk to an Introvert, just start talking. Don’t worry about being polite.
Myth #3 – Introverts are rude.
Introverts often don’t see a reason for beating around the bush with social pleasantries. They want everyone to just be real and honest. Unfortunately, this is not acceptable in most settings, so Introverts can feel a lot of pressure to fit in, which they find exhausting.
Myth #4 – Introverts don’t like people.
On the contrary, Introverts intensely value the few friends they have. They can count their close friends on one hand. If you are lucky enough for an introvert to consider you a friend, you probably have a loyal ally for life. Once you have earned their respect as being a person of substance, you’re in.
Myth #5 – Introverts don’t like to go out in public.
Nonsense. Introverts just don’t like to go out in public FOR AS LONG. They also like to avoid the complications that are involved in public activities. They take in data and experiences very quickly, and as a result, don’t need to be there for long to “get it.” They’re ready to go home, recharge, and process it all. In fact, recharging is absolutely crucial for Introverts.
Myth #6 – Introverts always want to be alone.
Introverts are perfectly comfortable with their own thoughts. They think a lot. They daydream. They like to have problems to work on, puzzles to solve. But they can also get incredibly lonely if they don’t have anyone to share their discoveries with. They crave an authentic and sincere connection with ONE PERSON at a time.
Myth #7 – Introverts are weird.
Introverts are often individualists. They don’t follow the crowd. They’d prefer to be valued for their novel ways of living. They think for themselves and because of that, they often challenge the norm. They don’t make most decisions based on what is popular or trendy.
Myth #8 – Introverts are aloof nerds.
Introverts are people who primarily look inward, paying close attention to their thoughts and emotions. It’s not that they are incapable of paying attention to what is going on around them, it’s just that their inner world is much more stimulating and rewarding to them.
Myth #9 – Introverts don’t know how to relax and have fun.
Introverts typically relax at home or in nature, not in busy public places. Introverts are not thrill seekers and adrenaline junkies. If there is too much talking and noise going on, they shut down. Their brains are too sensitive to the neurotransmitter called Dopamine. Introverts and Extroverts have different dominant neuro-pathways. Just look it up.
Myth #10 – Introverts can fix themselves and become Extroverts.
A world without Introverts would be a world with few scientists, musicians, artists, poets, filmmakers, doctors, mathematicians, writers, and philosophers. That being said, there are still plenty of techniques an Extrovert can learn in order to interact with Introverts. (Yes, I reversed these two terms on purpose to show you how biased our society is.) Introverts cannot “fix themselves” and deserve respect for their natural temperament and contributions to the human race. In fact, one study (Silverman, 1986) showed that the percentage of Introverts increases with IQ.

Jag har ju däremot även lite inslag av social fobi, fast jag funderar på hur mkt det egentligen bara är min introverta sida som påverkar. För social fobi är heller inte synonymt med att vara introvert. Fobi kan man träna bort, det andra är en personlighetstyp.


Här kan ni läsa en rätt bra artikel i ämnet, inte vetenskapligt, men däremot lättbegripligt och det förklarar det bra.

Rädsla som hinder

Har funderat lite på det här med att jag har svårt att slutföra saker. Undrat liksom vad det beror på. Tror jag har kommit på det, och har väl eg vetat det ett tag redan. Jag är rädd för att misslyckas. Att det inte blir så bra som jag hoppats, eller andra förväntat sig. Så jag låter hellre bli.

Jag ritar inte så ofta, för att det aldrig blir som jag tänkt mig. Jag spelar inte piano så ofta, för det låter inte som jag tänkt mig. Jag skriver inte klart det jag har börjat med, för det blir inte så bra som jag tänkt mig. Jag sjunger inte så ofta som jag vill, för det låter inte så bra som jag tänkt mig.

Fast jag vet att det är övning det handlar om, att man bara lär sig genom att göra, och att man lär sig bäst av sina misstag. Att det är så förbannat fegt att lämna något ofärdigt. Bara för att det är så lätt att tänka att det gör inte något att det inte är perfekt än, för det är ju inte färdigt. För när det väl är färdigt, så är det ju för sent. Så få saker blir färdiga.

Och för att börja jobba med det, så ska jag färglägga en teckning jag började med igår. För fast att jag har längtat hela dagen på att få komma hem och fortsätta med att göra klart den, så har jag känt ett motstånd så fort jag kom hem eftersom jag är rädd för att den kommer att bli förfärlig. Att inget jag gör ens kommer i närheten av andras konst, att alla andras stilar duger, men inte min. Att jag inte ens har en stil. Vilket inte är sant, som en av mina idoler sa till mig. Hon menar på att alla har en egen stil. Och det är sant. Fast att det blir mer tydligt ju mer man jobbar på det, antar jag. Och inte bara med målning. Musik och sång också. Alla har sin egen stil. Och det behöver inte vara som alla andra. Det ska inte ens vara som alla andra. Var dig själv, gör ditt eget, följ ditt hjärta! Bara gör det!

Kom igen! Kom igen! Kom igen!

Våga.

/W

Nykomling!

Ja, jag är snart riktigt ägglossningskåt och jobbig, så kanske inte så konstigt att jag hittat nån ny som kvalar in på min topp-10 lista! Hur som. Så hela det här inlägget är bara en jävla hyllning till Thibo Girardon (aka Panda DA Panda), och jag tänker inte ens skämmas.

Så, förutom att karln är helt jävla galet fin, så gör han även fantastisk musik och annan vacker konst med t ex promarkers. Verkar ha sjukt kul humor och bjuder på sig själv. En riktig multikonstnär är vad han är, som en liten multivitamin, allt man behöver =)



Ja, jag är helt såld.

Panda DA Panda - Turbulens


Och så fick jag äntligen med en svensk på listan!

Åland!

Mår riktigt bra här med bästa bästa bästa Pterno!

Och så föll jag in love med denna låt ikväll!

Panda da Panda - Ska du me & flya

Semesterns andra resa

Yo! Snart så får jag åka båt, äta rödbetsbiffar med svampsås, köpa sprit och sen tillbringa några härliga dagar hos Pterno.

Wunderbar!

Plus att hon har wifi hemma, vilket innebär att jag kan twittra av och till :)

/w

It's aliiiive!!

Ja men se på maken, jag lever ju faktiskt fortfarande. Skulle man inte kunna tro med tanke på bloggens aktivitet, men jag skyller allt på nytt jobb och Twitter.

Sen senast då?

Jo, jag jobbar på, börjar bli lite varm i kläderna, så det känns heltokigt att jag kommer vara arbetslös om mindre än 3 månader igen. Kul. Fast nu jobbar jag ju inte, passar på att ta lite semester. Är inne på min totalt 3dje vecka, och på måndag börjar allvaret igen. Däremot så har jag innerligt tröttnat på att veckopendla. Jag har tröttnat på att inte kunna planera längre fram, att allt ska vara så förbannat temporärt hela jävla tiden.

Kimbra - Settle Down


Ser ni vad jag gör? Väver in ett passande soundtrack, för fan!

Annars har jag haft livskrissamtal med vännerna, och fler lär jag ha, har nämligen passat på att hälsa på mina nära (men tyvärr inte geografiskt) och kära, både genom att hålla till på Öland ett tag med bästa Skoda, och sthlm med bästa LL, i måndags passade jag även på att dinera med några vänner från förr, vilket var riktigt trevligt.

Har pms eller nåt annat skit nu så jag har varit en riktig bitterfitta att ha att göra med, men eftersom jag tycker att det är så förbannat förnedrande att gråta inför folk så är det lättare att vara arg och sur. Jag har råkat ut för vissa triggers som sätter igång ångesten, och det är lite svårt att hantera.


Sia - Breathe Me


Har hållit på att börja ångestgråta så många gånger de senaste dagarna, bland annat i bilen på väg till middagen, men att sitta och tokskratta åt kompisarnas lumparminnen och pojkstreck gjorde mitt humör iaf lite bättre. Härliga människor det där!

Så jag hoppas att jag inte drivit älskade Simza till vanvett med min bitterhet, stackarn har haft nog som det är med sin krankhet nu. Har ju sovit där några nätter också, innan jag drog tillbaka till Uppsala. 

Och imorgon drar jag till bästa Pterno! Vad jag har längtat! Och fiffaan vad jag ser fram emot de goda rödbetsbiffarna på båten, hoppas fan att de har dem, annars blir jag sur(are)!

Så vad är den största krisen nu? Arbetssituation? Singellivet? Framtiden? Ja, typ allt, men vad jag och Skoda pratade om, så var det faktiskt det här med att skaffa barn. Har ju kommit till den åldern där fler och fler av de man känner blir föräldrar, eller försöker att bli föräldrar. Jag vet inte riktigt vart jag står. Samtidigt som det är alldeles underbart att se dessa nyblivna mammor och pappor utstråla glädje (och jag gläds helhjärtat med dem), så gör det på samma gång lite ont i en själv, att man är så långt ifrån nån familjelycka.

Fast samtidigt så vet jag inte om jag skulle vara nån bra mamma, jag har alldeles för lite tålamod och mitt temperament påminner om en 5-årings, så fatta vilka bråk som skulle uppstå. Sen är jag ju verkligen ingen morgonmänniska, och sömn är nåt som jag älskar, så att tappa bort det här med att sova sova sova är ju en major (läs mejdjor) förlust i såna fall.

För det här med förhållande har jag inte så jättepanik över just nu, det kanske dyker upp nån nån gång, men det är det här med att jag ändå är 29 och om jag nu vill bli mamma, så börjar klockan fan ticka riktigt snabbt här och tiden håller på att rinna ut. Jag vill inte vakna som 48-åring och ångra att jag aldrig skaffade barn. Jag vet ju inte ens om jag kan bli gravid! Så om jag ska bli mamma så lär jag hitta nån rätt så snart känns det som. Visst, man kan adoptera, och som singel så skulle jag kunna dra till Danmark för att få assistans med att bli gravid, men som det ser ut just nu med jobb och annat så känns det verkligen inte läge för sånt. Och snart är jag 45 och beyond help. När är rätt läge? Är det nånsin rätt läge? Tänk om rätt läge dyker upp först efter att man är alldeles för gammal?

Men jag kanske helt enkelt ska börja nuppa lite igen innan jag ens börjar tänka barn.. Jag vill ju njuta av singellivet några år också, nu när jag ändå försöker komma ut ur mitt skal. När det faktiskt finns hetingar där ute som är intresserade. Men men.



Adios!