Har suttit och läst en massa berättelser från #prataomdet. Det är olika personers upplevelse från en sexuell gråzon, där allt inte varit så trevligt, minst sagt. Så himla intressant, och viktigt att det börjar diskuteras!
Min fråga är: Vem har inte varit med om något tvivelaktigt i olika grovhetsgrader, allt från att nån ovälkommet gnider sin skrev mot ens röv på dansgolvet innan man hinner reagera, till något mycket värre? Är det just för att det är så vanligt som man rycker på axlarna och tänker att det inte var nåt? När går man som utsatt från "överreagerande" till "legitimt offer"? Det behöver ju inte handla om penetrerande sex för att man ska känna sig och/eller vara utnyttjad.
När väljer man att blunda för verkligheten bara för att undvika att se på sig själv som ett offer? Kan tänka mig att de allra flesta har gjort något de inte varit alldeles ok med, men samtidigt tycker att det var en sån bagatell att det inte varit värt att säga emot. Och visst kan det vara så enkelt. Vissa kan rent ärligt tycka att det inte känns så farligt att ha "tycka-synd-om-sex" medan andra inte tolererar en ovälkommen kram. Någon kanske inte tolererar en ovälkommen kram men säger ändå inte nej till sex trots den där avsaknaden av kåthet just ikväll?
Men vart går gränsen? När är det inte längre ok? Är "förövaren" "oskyldig" om denne verkligen inte vet om att den har gått för långt? Om man inte sagt till? Om man inte visat att man inte vill? Måste allt checkas av verbalt eller skriftligt innan? Men man kan ju ändra sig (och självklart får man det, och det ska alltid respekteras) efter att man sagt ok, t.o.m. efter att man själv tagit initiativet?
Så vad spelar det för roll egentligen vad som sagts innan? Människor är inga tankeläsare, ett nej är ett nej är ett nej (förutom vid kanske bdsm då ett nej kan vara ett ja, men "persika" är ett definitivt nej...), men även ett ja kan vara ett nej, när ska man förstå det? Det finns en skala från "jag säger ja endast för att du hotar mig med kniv" till "ja, jag vill, det är skönt (fast att jag egentligen inte vill, egentligen får jag ont, egentligen känner jag kanske inget alls, men det är ju lättare såhär, hon/han slutar tjata då, och jag älskar ju honom/henne faktiskt, det förväntas ju av mig!)". Vissa är glasklara fall där den ene parten helt sonika väljer att inte förstå, medan det i andra fall kan vara omöjligt att snappa upp den andres tvivel.
Samma med ett nej. Finns en skala där med. Men då är man genast ute på djupt vatten. Därför ska man alltid tolka ett nej som ett nej (om man nu som sagt inte håller på med avancerade övningar och använder sig av ett säkerhetsord istället....).
När vaknar man upp under natten och myyyyser när personen som ligger sked bakom dig har kupat om ditt ena bröst, och när känner man sig utnyttjad för att man inte har kunnat välja att säga nej eftersom man har sovit? Om det nu t.ex. är ens partner? Eller ens ONS, för den delen.
Kanske är det rätt självklart att man inte välkomnar någon random typ man inte ens känner (eller kanske känner, men inte känner för) som man av olika anledningar delar bädd/rum/hus med tallar på en när man sover, men när blir den där beröringen från någon man kanske har/tänker/vill nuppa med ett övergrepp? Alla har ju olika preferenser, nån kan tycka det är härligt med att ha någons hand just DÄR (välj en kroppsdel, vilken som helst), medan någon annan tycker att det är ett övergrepp. Det går ju inte rent generellt säga att det är ok att ta på brösten eller rumpan när man nu t.ex. skedar, men att könsorganen alltid är aja-baja. Så enkelt är det ju inte. Ibland vet man ju inte själv vad man är ok med och när, och framförallt med vilken person.
Det måste ju gå att avdramatisera sånt också... Om man nu tänker att man inte vill säga till för att det blir pinsamt för den andre, att man förstår ju själv att den andre inte fattat att man själv inte tyckte det var så mysigt. "Det kändes ok då, men jag vill inte nu, men det är lugnt, du har inte gjort nåt fel, jag kanske vill lite senare igen. Jag säger i såna fall till. Puss&gnatt". Om man däremot redan innan har sagt att nej, det där får du inte göra, så är det ju självklart en annan sak och då får/ska du fan reagera precis så högljutt du vill och rikta ett hårt karateslag mot ljumsken. Eller nåt. Ni förstår väl ändå kärnan i det jag säger.
Borde det inte räcka med att man är lyhörd? Om vi lyssnar på varandra, tittar på varandra, respekterar varandra? Och att man faktiskt vågar och orkar säga vad man egentligen känner?
Älska varandra!
/W
