Hårbollar och bastu

Ibland så måste personalen på F&S schasa bort Cousin It från duschen... Det är ju snällt och så med tanke på att det inte är en jävel som själv skulle tänka sig att göra det (precis lika illa ställt med mig). Grejen är den att trots att den fullt påklädda skrapförsedda människan irrar runt och skrapar och plockar hår och försöker se på precis allt annat än på dem som står och duschar så känns det ändå som man är i sjujäkla underläge när man själv står där näck. Jag brukar krampaktigt hålla i duschmunstycket utifall jag behöver försvara mig eller om det vankas vattenkrig...

Cousin It behöver också schamponera sig ibland!

En gång fick en för sig att titta in i bastun, lite snabbt sådär. Vad hade hon väntat sig? Nån som dött? Inte nog med att hon tokdödade värmen jag lyckats ösa upp, det värsta var att hon inte stängde dörren ordenligt när hon gick så jag fick snällt pallra mig ner från översta laven och stänga dörrhelvetet. Perkele! Vad är det för jävla stil?? Ja jag undrar..

/Wliri

Den blomstertid då kom...

En gång, för inte alls så länge sedan, så fick jag besök av Honda och hennes bättre hälft. Kvällen började bra, god mat serverades och det vankades Guitar Hero. Men så plötsligt. Den bättre hälften var alldeles tvungen att förstöra stämningen genom sin kritik. Han hade mage att påstå att jag (JAG!?) borde investera i nya blommor. Jag blev heeeelt paff. Jag, Wliri a.k.a. GREENTHUMB? Djeeesus!

Så jag raddar upp mina allra finaste exemplar...

Jag menar...

Livskraftigare blomster får man ju leta efter!

Eller hur?!

Det fullständigt prunkar av liv!

Nej, jag förstår inte... Kan ni hjälpa mig?

Och eftersom kvällen redan var förstörd så passade jag på att hämnas genom att totalt utklassa herr "Du-borde-köpa-nytt" i Guitar Hero...

(Det var preciiiiiis så det gick till, jag lovar!)

/Wliri

Veckans premiär och straffpass

Ja! Det är måndag! Eftersom jag vanligtvis avskyr just denna av dagar, så tänkte jag att ja sku hitt på nå för att ändra på det. Så jag kom fram till att det ska vara på just måndagar som jag presenterar Veckans Skägg!!

Veckans Skägg är ett skägg som på ett eller annat sätt förgyller min dag. Så, Troy Sanders fick äran att ha förra veckas smygpremiär, så, för andra gången, men nu officiellt, här kommer Veckans Skägg nr 2!

Streeter Seidell. Mmmm. Skägg..

Jag har stora planer för denna vecka! För det första tänker jag få nåt vettigt gjort på Xjobbet, och så ska jag tappa minst 0,5 kg så jag når nästa målvikt så jag får köpa mina Mastodonskivor! Vilket innebär att jag skippar yogan ikväll för ännu ett "straffpass" på gymmet istället (tror inte jag har några kvar just nu, körde ju 2 såna förra veckan utöver min vanliga träning, men de gjorde ju uppenbarligen susen! Tappade 1,5 =))

Och här kommer nåt som ska hänga ihop med Veckans Skägg.. Fick inte bädda in videon, men ni får väl klicka vidare istället... Det är det värt =)

Hardly Working: Airplane

/Wliri

Gissa naveln och lögnaktiga kakor

Idag har jag hunnit med mycket!

Jag har städat, tvättat, ställt om klockan, gått ut med soporna, läst alla kvarvarande vetenskapliga artiklar som jag borde läst för länge sen och så har jag tränat!

Eller inte.

Den lögnhalsiga jäveln!!

Kanske är det så att jag har låtsats vara bakfull och sovit några timmar på eftermiddagen? Har jag nån lust att göra ens hälften av det som jag raddade upp, eller skulle jag för en gångs skull vilja sätta mig ner, lyssna på Mastodon (big surprise, jag är ju inne i en Mastodon-period) och rita rita rita (läs måla i ArtRage lr Photoshop)? Jag har t.o.m. ett motiv i huvudet, och det skulle kunna bli bra som fan, kanske, och nuförtiden händer det typ ALDRIG att jag har motivation att måla...

Igår var iaf jag och Honda på Alice i Underli..landet! Vilken härlig film! Älskade hur de hade lyckats med Tweedledee och Tweedledum =)

Tyvärr så lekte de inte "Gissa vem som har naveln" denna gång.

Däremot gillar jag fortfarande den tecknade versionens Cheshire Cat bättre.

Men det dög iaf.

Se filmen! Den var bra.! Jag har iofs växt upp med den tecknade versionen, jag har sett den minst femtioelva gånger och så har jag läst boken. Men om man som jag älskar Alice i Underlandet, Tim Burton Och Johnny Depp, ja då har man 108 underbara minuter framför sig! Do it! Gå och se den!

/Wliri

Earth Hour och design

Ibland förvånas och förundras jag över varors design. Är det bara min sjuka hjärna som förvränger allt jag ser, eller är det helt enkelt dåligt genomtänkt?

This is some good shit! Bokstavligt! Eller var det bildligt?
Äh vem bryr sig, det är iaf FEEEL!!

Och ikväll 20.30 är det Earth Hour! Hur jag ska fira det? Jo jag ska gå på bio... Men jag lovar att släcka i lägenheten innan jag drar... kanske t.o.m. stänga datorn. Och stänga av ugnen.

Manier och skräp

När vet man att det är dags att ta det liiite lugnt med spelandet ett tag? Kanske t.o.m. ta en liten paus?

Jo, ungefär då när man efter att ha tillbringat ett antal timmar framför "peka&klicka"-spel ändå bestämmer sig för att ta en liten promenad. På denna promenad stöter man eventuellt på lite skräp i form av en papperslapp som ligger på marken. Då kanske man glatt tänker: "Ooh! En ledtråd!!" och börjar böja sig ner innan man kommer på sig själv. DÅ! Då är det dags för en liten spelpaus. Kanske. Så fort som jag klarat av det där som jag fastnat på...

Damn you Threepwood!!

/Wliri

El och våfflor

Våffeldagen!

Det firade jag med att åka till en nyöppnad elektronikaffär där jag fick trängas som sex taskar i en tasksax, eller hur det där nu var.. Varför åkte jag dit? Jo, jag skulle ju självklart köpa mig ett våffeljärn. Det hela slutade med att jag handlade hörlurar, skydd till min iPoop, kameralinsrengörare och elvisp till päronen (deras är antik från 70-talet, provisoriskt lagad med tejp, och jag är livrädd varje gång jag använder den och det är jämt jag som får vispa med fanskapet..) men inget våffeljärn.. Jag fick åka till en annan kedja istället.

Vilket leder till nästa fundering: Varför finns det inte "intimelektronik" i elektronikaffärer? Steget borde inte vara så långt, det finns rakapparater, epilatorer, bikinilinjefixare, eltandborstar, massagedynor och spel och film för nöjets skull, men vart finns alla vibbar? Dildosar? Ja vad som helst, det är ju mycket som går på el och vissa är riktigt tekniskt avancerade.

Eller vad sägs om en handdriven vibb från 1800-talets slut?
De användes av läkare för att bota kvinnlig "hysteri".

Eller varför inte slå på stort och ta en av
de allra första elektriska vibbarna?

Efter lite fundrande så kom jag fram till att Mamma och Pappa kanske inte tycker det är så roligt att lilla Olle, 5 år, vid åsynen av den allra flashigaste av vibbar i hyllan glatt utbrister: Men Mamma! Det är ju en sån du har i lådan! Eller så kanske det känns pinsamt att stå i kassakön, korgen full med leksaker och omringad av barnfamiljer och tant Agda (fast jag tror iofs att hon inte skulle bry sig nämnvärt).

Fick jag några våfflor idag då?? Jodå! Har premiärvåfflat med järnet, men måste säga att det kändes lite onödigt att våffla 3 våfflor, där jag inte ens orkade äta upp den sista. Måste komma ihåg att ta halva satsen nästa gång, nu har jag ju en massa smet över...

/Wliri

Skägg och annan akrobatik

Jag har inte riktigt förstått det här med att folk raggar på gymmet. Det är ungefär då man är som fulast, man har fula kläder på sig, håret står åt alla håll, sminket är borttvättat, svettig är man och luktar därefter. Det är bara när man är hemma sjuk som fulheten höjs ett snäpp i och med att man utöver allt det andra även har ett tillskott av slem och annat otäckt. Personligen skulle jag bli jättesur om nån började prata med mig när jag är på gymmet. Låt mig vara ful i fred, för fan! Fast det är iofs mina icke-existerande social skills som spelar in där, men mer om det nån annan gång...

Vad jag skulle prata om egentligen var min träning på F&S. I like. Senast idag var jag på core bosu.

Core Bosu. Står för bollen, BOth Sides Up. Jättekul! Och jättevingligt.

Problemet är att jag varken kan eller vill ha mina skor på mig när jag tränar just det. Jag vill heller inte vara barfota (äckligt! duschar t.o.m. med badtofflor) och vanliga strumpor är ju liiite väl halt och riskabelt.. Detta ledde till inköp av två par sockiplast. Ja jisses vad det var en självkänsleboost utöver det vanliga. Känner mig oh so sexy!

En lite för stor sockiplast. Tur att jag även köpte ett par mindre.
Kan ju passa på att tipsa om proteinpulvret på bild också, ruskigt gott är det!

Idag slapp jag iaf komma på att jag haft på mig mina byxor ut och in. Och när man väl kommer på sånt efter 20 minuter in på passet så är det ju bara att köra på och se glad ut. Eller lite galen, sådär smått tokig med byxorna ut och in och sockiplast på fötterna och i min egendesignade t-shirt 'Död Hare'...

Död Hare.

Nej, så jag säger att den karl som någonsin får för sig att börja prata med mig när jag är och tränar måste ju antingen vara blind eller jävligt desperat. Det som saknas är att jag skulle ha ett praktfullt skägg utöver allt det andra.

Skägg, ja. Jag och Skoda har ju diskuterat det där med skägg. På karlar kan det vara oerhört trevligt. Eller som Skoda uttryckte det "Det är så mysigt när de [karlarna] ser ut som lurviga nallebjörnar", och jag kan inte annat än att hålla med.

Troy Sanders. Ja jag skulle!
Jag menar, vem skulle INTE vilja fläta det skägget?
Han skulle bara behöva be lite snällt.

Så jag passar på att lämna er med en klockren låt och en lika klockren video med några mer eller mindre håriga typer.. Enjoy!



Nej, nu ska jag gå och fläta mitt eget skägg ett tag.


/Wliri

Wliriah

Jag börjar min bloggkarriär genom att skriva om min allra första egna katt. Varför det? Jo, det är nämligen efter henne som denna blogg är döpt (och vad jag kallar mig), och jag tycker hon förtjänar det. Det är även hennes porträtt som pryder bloggen.

Jag har inga planer på att fortsättningsvis rikta in mig på katter, eller andra specifika områden, utan tanken är att jag ska skriva om det som händer i mitt liv och lite till (och med en stor portion humor och en nypa salt).

Vissa av er känner mig och vet vem jag är, men jag har valt att hålla mig anonym pga diverse orsaker.

Sååå, Wliriah var det?

Jag skulle inte skaffa katt riktigt än. Men när grannen lockade oss över till andra sidan taggbusken för att titta på deras kull med kattungar kunde jag inte hjälpa att falla pladask för den allra minsta av dem. Där var hon, svart och nästan hälften så stor som de andra. När jag plockade upp henne var det som magi. Antingen har jag speciella superkrafter som ger mig förmågan att klia vilket tamdjur som helst så att det nästan smälter, eller så luktade jag speciellt gott denna dag. För så fort som jag plockade upp lurvbollen (som senare skulle döpas till Wliriah) började hon spinna. Kanske inte så speciellt säger ni, men så fort som jag gav henne till någon annan eller satte ner henne på marken så slutade hon. Tvärt. Och när jag tog upp henne, ja, ni har säkert redan luskat ut det, så började hon spinna igen på en gång. Jag var såld. Jag visste visserligen att man inte ska välja den minsta i en kull, men moderskänslorna tog över.

Sen kom dagen då jag fick hem henne. Nu skulle hon döpas. Jag hade haft flera namn på lager, Stiltzkin och Rei var de första, men eftersom hon var svart så tyckte jag inte att de namnen passade...

Stiltzkin, från Final Fantasy 9, hur söt som helst! Tekniskt sett inte en katt, men ändå...

Rei, från Breath of Fire III. Hur kan man inte gilla denna karaktär?

Förutom att jag hade tänkt ha en ljus katt som hette Stiltzkin och en röd/gul som hette Rei så var även dessa namn för killar. Jag hade ju en liten tös! Så då kom nästa namnförslag, Azrael. Jag gillar det skarpt fortfarande, men det var uppenbarligen Dödens Ängel, eller något åt det hållet och även ett killnamn. Nej, det ville sig inte bättre än att jag fick komma på något alldeles eget. Efter lite klurande så blev det till slut Wliriah.

Wliriah började livet som innekatt. Hon delade sitt liv med mig och min dublettkompis och jag tror inte de kom vidare bra överens. Visserligen kom inte Wliriah så bra överens med någon annan än mig och möjligtvis Skoda (jag tror du vet vem du är). Resten skrämde hon och de skrämde henne.

Yscha vilka problem jag hade med henne. Vissa saker lugnade ner sig när hon väl kastrerades, men andra berodde på att jag inte aktiverade henne tillräckligt. Hon kunde få psykbryt och plötsligt bli aggressiv. Efter mycket tankeverksamhet kom jag på sätt att hålla henne från vanvettets gräns. Hon fick börja komma ut på koppelpromenader och så såg jag till att leka mer med henne och köra lite beteendeträning. Jag började se klara förbättringar.

När hon var ungefär 1 år var det dags för mig, Skoda och Busskort att flytta ihop till en stor lägenhet. Wliriah tog det inte bra. Alls.

Hon var bland det sista vi flyttade från min gamla lägenhet. Jag tyckte att hon verkade väldigt stressad, men tänkte att hon tids nog skulle lugna ner sig. Jag gick och la mig på min madrass i mitt nya rum, och hon la sig på min kudde bredvid mitt huvud. Jag tyckte det var lite märkligt, hon andades fortfarande annorlunda och så kom hon inte och la sig vid min arm där hon brukade sova. Tänkte att det nog fortfarande var stressen, men att det skulle vara bättre på morgonen.

Vaknade, åt frukost, tyckte att hon nog kanske blivit lite sämre? Kommer inte riktigt ihåg hur det gick till, men har för mig att Skoda hämtade mig och sa att det var något som var riktigt fel. Wliriah låg på sidan i ena badrummet och verkade ha svårt att andas. Jag stack in ett finger i hennes mun för att känna om något satt fast som kunde blockera andningen. Och hon lät mig göra det. Hon protesterade inte alls, min lilla psykopatkatt som man ibland inte ens fick titta på utan att få smaka på klorna, hon bara låg där och flämtade. Då insåg jag att det var riktigt illa ställt och att det bara var att åka akut till veterinären.

Kom fram, köade (men herregud, de skulle bara betala medan jag hade en döende katt med mig, varför ska man alltid vara så jävla ordentlig?) och fick till slut tag på en veterinär som tog sig an henne. Efter en stund så fick jag prata med veterinären som inte visste vad det var för fel på henne, hon hade ju inte blivit påkörd, som de först trodde. Efter ett samtal med päronen som lovade ekonomisk hjälp så röntgades min lilltös. Det såg ut som om hon hade lungorna fulla med vätska. Inte så konstigt att hon knappt kunde andas.

Det var nu jag fick Frågan. Den som jag hade suttit tillsammans med Skoda (tack och lov att hon var där och höll mig sällskap, det var varken första eller sista gången hon har hjälpt mig igenom skit) och väntat på. För jag kände på mig att den var på väg.

Skulle hon behandlas eller skulle hon få somna in?

Om det verkligen var vätska i lungorna så skulle en behandling inte hjälpa så mycket. De skulle kunna försöka hålla henne vid liv över natten, men det innebar inte att de skulle lyckas bota henne. De misstänkte att hon hade ett hjärtfel som orsakar att lungorna fylls med vätska. Hon skulle bara få lida en dag till, för som sagt, det såg inte så bra ut. Dessutom saknade hon försäkring och det skulle kosta rätt mycket.

Och jag kommer ihåg när veterinären ställde frågan. Jag kunde inte svara. Jag satt tyst i några sekunder innan hon frågade om jag behövde mer tid. Till slut så lyckades jag viska fram att jag nog hade bestämt mig, men att det bara var så svårt att säga det. Gråtande fick jag följa med in bakom kulisserna där min lilla lilla stackars katt låg på ett behandlingsbord. Jag viskade att jag fanns där nu, och de gav henne sprutan. Hon somnade nästan på en gång. Vattnet nästan vällde fram från hennes lungor när hon hade slutat kämpa. Yss vad jag grät.

Jag fick sätta mig i ett litet behandlingsrum där jag fick samla mig och säga hejdå. Till slut hade jag lugnat ner mig och kände mig redo att ta mig och Wliriah hem igen. Jag bar henne i min famn, inte en chans att jag skulle ställa henne i transportburen. En liten pojke stod framför mig i kön när jag skulle fixa betalningen. Vad kan han ha varit, högst 8 kanske? Han tittade nyfiket på min katt, tittade på mig, och frågade om det hade gått bra. Jag skakade på huvudet, log lite och sa nej. Och jag kommer ihåg hur kan sänkte rösten och försiktigt och respektfullt frågade om hon var död. Det var nåt i hela hans uppenbarelse som har stannat kvar i minnet, och jag kommer ihåg att jag tyckte att han reagerade så moget på något sätt.

Hur som helst, Skoda fick köra hem mig och min nu döda katt till vår nya lägenhet. Där satt jag på balkongen, smekte min stackars tös och sa förlåt om och om igen och hur ledsen jag var. Det var när hon började kännas kall som jag kände att det var dags att gå vidare.

Jag inser att det kommer att låta bisarrt, men jag la henne i en dubbel plastpåse och sen fick hon tillbringa ett par veckor i frysen i väntan på att jag skulle åka hem till päronen där hon skulle begravas. Först tyckte jag att det var lite otäckt, men snart kom jag fram till att det inte alls var läskigt, det var ju Wliriah som låg där. Sen kanske inte mina vänner Skoda och Busskort tyckte samma sak när en död katt ockuperade en tredjedel av den gemensamma frysen, men jag tycker de hanterade det hela jättebra.

Väl hemma hos päronen så begravdes hon under en nyinköpt krusbärsbuske. Jag la henne på en bädd av små prästkragar och la ner en tigerlilja som skulle symbolisera hennes anda och ett löjtnantshjärta (på finska 'särkynyt sydän' - trasigt hjärta) som fick symbolisera hennes trasiga lilla hjärta.

Särkynyt sydän - Löjtnantshjärta

Veterinären sa att det antagligen var stressen när vi flyttade som hade triggat igång hela förloppet, men att det hade tagit livet av henne förr eller senare i alla fall. Det fanns inget man kunde göra och att jag hade tagit rätt beslut som lät Wliriah somna in. Hon blev bara ett år, men jag ser det som att hade inte jag funnits så hade hon inte ens fått det. Nu fick hon i alla fall en chans. Och jag tror att hennes hjärta var en orsak till hennes ibland väldigt irrationella beteende, jag tror att hon helt enkelt fick ont ibland. Inte så konstigt att hon var minst av alla i sin kull, hon var ju inte frisk.

Men allt var inte bara hemskt den där dagen då vi åkte till veterinären. När jag satt där och väntade på besked så fick jag nämligen ett MMS från min syster där hon vidarebefordrade en bild på två små små kattungar, bara ett par dagar gamla. Dessa små bollar var vad som senare skulle bli mina två nya älsklingar, Gildra och Hilaya. De var inte bara en ersättning för Wliriah, utan en av dem skulle nämligen få komma hem till mig och bli kompis till Wliri och eftersom saker nu gick som det gick så bestämde jag mig för att ta bägge två istället för bara en. Det är ett beslut jag inte har ångrat, även om de ger mig gråa hår och psykiska men för att jag jämt går runt och oroar mig för dem. Det är ju det som ingår när man verkligen bryr sig om någon.

Som du märker så ser jag mina djur som familjemedlemmar, och har man haft egna djur så förstår man oftast hur det känns. De är inte prydnader eller något man "bara ska ha", de är individer, och har man som djurägare missat en sån uppenbar sak så är det synd. Då har man gått miste om någonting underbart.

Johopp. Det verkar inte bättre än att jag skrev en hel novell. Detta kommer inte bli en vana, men det var första inlägget, och i ära till min allra första katt, så håll ut! Helt otroligt om du har orkat läsa hela raddan =)


Sköt om dig!

/Wliri