Idag var det dags att säga hejdå. Hejdå till min älskade vän. Det var fint, och härligt att se hur många som verkligen saknar denna underbara människa. Eller rättare sagt, det var härligt att se hur många som hon har hunnit beröra under sin livstid, kort som den nu blev.
Det känns fortfarande overkligt, och jag har kommit fram till att jag inte orkar sätta mig in i det på riktigt än. Det kommer när det kommer, men det gör för ont att verkligen förstå. Det krävdes mycket förnekelse idag för att inte börja storgråta, för om jag verkligen kommer igång så kan jag inte sluta, och jag hatar att gråta inför folk, det är nånting bland det värsta jag vet. Ni vet när det enda som stoppar en från att gråta ihjäl sig är att man håller andan i långa sträck tills man lugnat ner sig en aning igen? Fy vilken tung dag. Men ändå underbar. Det har pendlat nåt så otroligt. Jag har ju även fått tillbringa tid med andra nära och kära vänner som jag ser alldeles för sällan nuförtiden. Synd bara att det var i ett så tråkigt sammanhang.
Jag tillägnar den här låten till hennes minne, för hon hade så många vid sin sida när hon hade det svårt, och det är helt ok att känna sig liten och svag, för oss alla. Men nu är det dags för oss att säga hejdå och börja se framåt.
Eskobar - On My Side
Jag älskar dig. Jag saknar dig.
