Vill inte

NIN - And all that could have been


Dessa kvällar.

Och trots att jag rent logiskt vet att hon är borta, min älskade älskade vän, så har jag inte förstått det på riktigt. Jag gör det i omgångar. Och det är så märkligt. Jag tycker jag förråder henne på något sätt de gånger som jag inte är ledsen, när jag inte gråter när jag tänker på henne, eller pratar om henne. Då tänker jag att jag måste processa det här, låta det smälta, ta tag i det, för att inse. För att komma vidare. Att jag måste känna för att hantera.

Men när de stunder väl kommer, då jag verkligen fattar, ja då gör det så förbannat jävla ont och tårarna vill inte ta slut, så jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte hantera det här. Jag vill inte ta i det med tång. Helvetes jävla liv att vara orättvist, det går inte ens att börja beskriva hur obscent det är att just den vackra fina underbara människan skulle råka ut för allt det.

Keeping me busy busy busy! Då hinner jag inte tänka. Inte känna efter. Måste hinna med allt som ska göras. Men när jag kommer hem.... Dessa kvällar.

Jag känner mig så otroligt övergiven och ensam här.

Jag är färdig med den här staden nu.

Men när kommer jag vara färdig med den här jävla sorgen?

/W