Dr W's kärleks(lösa) hörna

Dr. W här. Skulle så gärna vilja lägga till "igen", men eftersom det här är första inhoppet, så går ju inte det. Eller vad fan, det här är ju min blogg, mina regler.. *host*

Vi tar om det då.

Dr. W här igen. Vi ska ta och prata om tråkiga och självömkande saker, så är du inte omåttligt förtjust i att följa mina förvirrade tankar så kan jag spara dig lite tid och tipsa om att inte läsa vidare. Annars så är du så välkommen så att läsa på.

Det finns så mycket som får en att vackla. Att inte lita på sig själv så mycket som man borde. Att känna att man inte räcker till. Inte är god nog. Att det är något som är fel med en. Kan vara en kommentar, en blick, ett skratt, gest, ja, vad som helst egentligen. Behöver ju inte vara något om ens är direkt riktat mot en själv, men en idé, som mycket tydligt kan överföras på en själv.

Så något som jag verkligen avskyr är en förolämpning som är inlindad i en komplimang. Jag kan ge ett litet exempel så ni förstår vad jag menar.

• Ja, mina KOMPISAR skrattar åt mig och frågar om jag dejtar min morsa, men JAG tycker det inte gör något att tjejen är lite rund. -Jo tjena, så du förväntar dig att jag någonsin kommer vilja träffa dina polare när jag vet att de skrattar åt mig bakom min rygg? Ska jag vara tacksam här, eller vad? För att du "inte har något emot" att jag inte är smal? Men att jag ska vara medveten om det. Jag ser ju uppenbarligen ut som din morsa. Så du gillar mig TROTS att jag är fet? Ja men tack så jävla mycket. Men nej tack.

Jo, jag har faktiskt fått den kommentaren från en kille som sen efter ett tag frågade om jag hade lust att ses. Det hade jag inte. Att han utgår ifrån att jag aldrig får någon uppmärksamhet från karlar och att jag på något sätt ska vara tacksam. "Tycker du det är konstigt att någon visar intresse?" "Nej, så jättekonstigt är det inte, det har faktiskt hänt förut." (Är jag verkligen så jävla ful och äcklig menar du?)

Får man en rak förolämpning så kan man ju svara rakt på sak. Är den inlindad i en komplimang så försvinner plötsligt din rätt att bli arg och försvara dig. Du fick ju en komplimang?

Så till en annan sak som irriterar mig, evigt solo som jag är.

Som singel är man inte riktigt lika mycket värd. "Du hittar snart nån!". Oftast hör man det efter frågan "Ja, och hur är det med ditt kärleksliv då?", följt utav ett "jaha, hmm, jaja" och *medlidsam blick* alternativt *flackande blick*

Och har man som jag aldrig haft ett förhållande (i min ålder!!!!!) så har jag aldrig blivit testad av en annan människa. Blivit Godkänd. Accepterad. Då måste det ju vara något fel på mig. För engångsgrejer räknas inte, då är det ju nästan som att man har blivit testad, men sen inte fått godkänt. Eller? (eller så är det precis vad det är, en engångsgrej och man är mycket väl medveten om det innan, under och efter, och det är inget fel med det)

ALLA hittar ju nån förr eller senare?

Nej, alla hittar faktiskt inte någon, varken förr eller senare.

Och det kan vara okej. Men varför varför varför skäms jag så mycket när det kommer på tal? Varför känner jag mig så förbannat misslyckad som människa eftersom jag inte har någon vid min sida? Att jag aldrig ens haft det? Att jag nästan känner mig tvungen att nämna något av mitt kärleksliv, bara för att "bevisa" att jo, det finns karlar där ute som faktiskt inte kräks av mig. I alla fall just då.

Jag är för kräsen, har jag fått höra. Fuck that säger jag. Jag vill ha någon som jag åtrår både mentalt och kroppsligt, och att han känner någorlunda likadant för mig. Jag kommer aldrig aldrig någonsin att "nöja" mig med någon. För det första så är det så jävla taskigt mot killen och även mot mig själv. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara ihop med någon som "nöjt" sig med mig heller för den delen. Nej nej nej, vara med någon som egentligen inte vill det, innerst inne? Vad hände med självrespekten där, liksom?

För kräsen, är det en omskrivning av "omöjlig och för ful att vara med"? Det undrar jag också ibland. Om man försöker vara finkänslig och vända det till att det inte beror på att det är något fel med en?

Jag har sett så himla många dåliga förhållanden som bara bygger på att man inte vill vara ensam. Så jag har gjort mitt val. Jag är hellre ensam än i ett förhållande som inte känns hundra. Så jag kommer väl vara ensam tills jag blir hundra. Sen dör jag av hög ålder. Typ.

Jag har egentligen gett upp hoppet om något mer permanent. Men jag försöker ändå hålla liv i hoppet om iaf något lite mer "opermanent". Fast att tankarna alldeles för ofta återvänder till meningen: "Vem försöker jag lura, ingen kan vara attraherad av det här", så försöker jag ändå tänka att jag inte är en tankeläsare, och att jag inte i förväg (baserat på utseendet) har kunnat se om någon varit intresserad eller inte. Det är inte alltid per automatik bara "mindre intressanta" karlar som varit intresserade av mig. Ja, jag är medveten om att jag just förolämpade alla som någonsin visat intresse för mig. Jag ber om ursäkt. Jag menar det inte riktigt så, och vill även påpeka att det har funnits väldigt fina människor som visat intresse, problemet är att jag inte kan ta en hint, jag refererar även till den negativa bilden jag har om mig själv, att nej, han kan omöjligtvis vara intresserad, han är för fin och jag är för ful.

Ja, jag vet att dåligt självförtroende är oerhört oattraktivt. Jag försöker kämpa med det. Går väl sådär.

Fan vilket neggo inlägg. Jag lovar att återkomma med något mer "up-beat" nästa gång. Jag skyller på att jag är bakis och på sånt humör.

Nu ska jag till affären, köpa Daim (och bli ännu fulare) och tillbringa resten av kvällen med att rita, lyssna på underbara skivan Veckatimest av Grizzly Bear (och ojoj vilken töööt trummis de har då) och sen lite Terry Pratchet på det. Och så måste jag diska. Och laga spenatsoppa.

Babaj!

/Ms Loveless