Jag har inga planer på att fortsättningsvis rikta in mig på katter, eller andra specifika områden, utan tanken är att jag ska skriva om det som händer i mitt liv och lite till (och med en stor portion humor och en nypa salt).
Vissa av er känner mig och vet vem jag är, men jag har valt att hålla mig anonym pga diverse orsaker.
Sååå, Wliriah var det?
Jag skulle inte skaffa katt riktigt än. Men när grannen lockade oss över till andra sidan taggbusken för att titta på deras kull med kattungar kunde jag inte hjälpa att falla pladask för den allra minsta av dem. Där var hon, svart och nästan hälften så stor som de andra. När jag plockade upp henne var det som magi. Antingen har jag speciella superkrafter som ger mig förmågan att klia vilket tamdjur som helst så att det nästan smälter, eller så luktade jag speciellt gott denna dag. För så fort som jag plockade upp lurvbollen (som senare skulle döpas till Wliriah) började hon spinna. Kanske inte så speciellt säger ni, men så fort som jag gav henne till någon annan eller satte ner henne på marken så slutade hon. Tvärt. Och när jag tog upp henne, ja, ni har säkert redan luskat ut det, så började hon spinna igen på en gång. Jag var såld. Jag visste visserligen att man inte ska välja den minsta i en kull, men moderskänslorna tog över.
Sen kom dagen då jag fick hem henne. Nu skulle hon döpas. Jag hade haft flera namn på lager, Stiltzkin och Rei var de första, men eftersom hon var svart så tyckte jag inte att de namnen passade...
Stiltzkin, från Final Fantasy 9, hur söt som helst! Tekniskt sett inte en katt, men ändå...
Rei, från Breath of Fire III. Hur kan man inte gilla denna karaktär?
Förutom att jag hade tänkt ha en ljus katt som hette Stiltzkin och en röd/gul som hette Rei så var även dessa namn för killar. Jag hade ju en liten tös! Så då kom nästa namnförslag, Azrael. Jag gillar det skarpt fortfarande, men det var uppenbarligen Dödens Ängel, eller något åt det hållet och även ett killnamn. Nej, det ville sig inte bättre än att jag fick komma på något alldeles eget. Efter lite klurande så blev det till slut Wliriah.
Wliriah började livet som innekatt. Hon delade sitt liv med mig och min dublettkompis och jag tror inte de kom vidare bra överens. Visserligen kom inte Wliriah så bra överens med någon annan än mig och möjligtvis Skoda (jag tror du vet vem du är). Resten skrämde hon och de skrämde henne.
Yscha vilka problem jag hade med henne. Vissa saker lugnade ner sig när hon väl kastrerades, men andra berodde på att jag inte aktiverade henne tillräckligt. Hon kunde få psykbryt och plötsligt bli aggressiv. Efter mycket tankeverksamhet kom jag på sätt att hålla henne från vanvettets gräns. Hon fick börja komma ut på koppelpromenader och så såg jag till att leka mer med henne och köra lite beteendeträning. Jag började se klara förbättringar.
När hon var ungefär 1 år var det dags för mig, Skoda och Busskort att flytta ihop till en stor lägenhet. Wliriah tog det inte bra. Alls.
Hon var bland det sista vi flyttade från min gamla lägenhet. Jag tyckte att hon verkade väldigt stressad, men tänkte att hon tids nog skulle lugna ner sig. Jag gick och la mig på min madrass i mitt nya rum, och hon la sig på min kudde bredvid mitt huvud. Jag tyckte det var lite märkligt, hon andades fortfarande annorlunda och så kom hon inte och la sig vid min arm där hon brukade sova. Tänkte att det nog fortfarande var stressen, men att det skulle vara bättre på morgonen.
Vaknade, åt frukost, tyckte att hon nog kanske blivit lite sämre? Kommer inte riktigt ihåg hur det gick till, men har för mig att Skoda hämtade mig och sa att det var något som var riktigt fel. Wliriah låg på sidan i ena badrummet och verkade ha svårt att andas. Jag stack in ett finger i hennes mun för att känna om något satt fast som kunde blockera andningen. Och hon lät mig göra det. Hon protesterade inte alls, min lilla psykopatkatt som man ibland inte ens fick titta på utan att få smaka på klorna, hon bara låg där och flämtade. Då insåg jag att det var riktigt illa ställt och att det bara var att åka akut till veterinären.
Kom fram, köade (men herregud, de skulle bara betala medan jag hade en döende katt med mig, varför ska man alltid vara så jävla ordentlig?) och fick till slut tag på en veterinär som tog sig an henne. Efter en stund så fick jag prata med veterinären som inte visste vad det var för fel på henne, hon hade ju inte blivit påkörd, som de först trodde. Efter ett samtal med päronen som lovade ekonomisk hjälp så röntgades min lilltös. Det såg ut som om hon hade lungorna fulla med vätska. Inte så konstigt att hon knappt kunde andas.
Det var nu jag fick Frågan. Den som jag hade suttit tillsammans med Skoda (tack och lov att hon var där och höll mig sällskap, det var varken första eller sista gången hon har hjälpt mig igenom skit) och väntat på. För jag kände på mig att den var på väg.
Skulle hon behandlas eller skulle hon få somna in?
Om det verkligen var vätska i lungorna så skulle en behandling inte hjälpa så mycket. De skulle kunna försöka hålla henne vid liv över natten, men det innebar inte att de skulle lyckas bota henne. De misstänkte att hon hade ett hjärtfel som orsakar att lungorna fylls med vätska. Hon skulle bara få lida en dag till, för som sagt, det såg inte så bra ut. Dessutom saknade hon försäkring och det skulle kosta rätt mycket.
Och jag kommer ihåg när veterinären ställde frågan. Jag kunde inte svara. Jag satt tyst i några sekunder innan hon frågade om jag behövde mer tid. Till slut så lyckades jag viska fram att jag nog hade bestämt mig, men att det bara var så svårt att säga det. Gråtande fick jag följa med in bakom kulisserna där min lilla lilla stackars katt låg på ett behandlingsbord. Jag viskade att jag fanns där nu, och de gav henne sprutan. Hon somnade nästan på en gång. Vattnet nästan vällde fram från hennes lungor när hon hade slutat kämpa. Yss vad jag grät.
Jag fick sätta mig i ett litet behandlingsrum där jag fick samla mig och säga hejdå. Till slut hade jag lugnat ner mig och kände mig redo att ta mig och Wliriah hem igen. Jag bar henne i min famn, inte en chans att jag skulle ställa henne i transportburen. En liten pojke stod framför mig i kön när jag skulle fixa betalningen. Vad kan han ha varit, högst 8 kanske? Han tittade nyfiket på min katt, tittade på mig, och frågade om det hade gått bra. Jag skakade på huvudet, log lite och sa nej. Och jag kommer ihåg hur kan sänkte rösten och försiktigt och respektfullt frågade om hon var död. Det var nåt i hela hans uppenbarelse som har stannat kvar i minnet, och jag kommer ihåg att jag tyckte att han reagerade så moget på något sätt.
Hur som helst, Skoda fick köra hem mig och min nu döda katt till vår nya lägenhet. Där satt jag på balkongen, smekte min stackars tös och sa förlåt om och om igen och hur ledsen jag var. Det var när hon började kännas kall som jag kände att det var dags att gå vidare.
Jag inser att det kommer att låta bisarrt, men jag la henne i en dubbel plastpåse och sen fick hon tillbringa ett par veckor i frysen i väntan på att jag skulle åka hem till päronen där hon skulle begravas. Först tyckte jag att det var lite otäckt, men snart kom jag fram till att det inte alls var läskigt, det var ju Wliriah som låg där. Sen kanske inte mina vänner Skoda och Busskort tyckte samma sak när en död katt ockuperade en tredjedel av den gemensamma frysen, men jag tycker de hanterade det hela jättebra.
Väl hemma hos päronen så begravdes hon under en nyinköpt krusbärsbuske. Jag la henne på en bädd av små prästkragar och la ner en tigerlilja som skulle symbolisera hennes anda och ett löjtnantshjärta (på finska 'särkynyt sydän' - trasigt hjärta) som fick symbolisera hennes trasiga lilla hjärta.
Veterinären sa att det antagligen var stressen när vi flyttade som hade triggat igång hela förloppet, men att det hade tagit livet av henne förr eller senare i alla fall. Det fanns inget man kunde göra och att jag hade tagit rätt beslut som lät Wliriah somna in. Hon blev bara ett år, men jag ser det som att hade inte jag funnits så hade hon inte ens fått det. Nu fick hon i alla fall en chans. Och jag tror att hennes hjärta var en orsak till hennes ibland väldigt irrationella beteende, jag tror att hon helt enkelt fick ont ibland. Inte så konstigt att hon var minst av alla i sin kull, hon var ju inte frisk.
Men allt var inte bara hemskt den där dagen då vi åkte till veterinären. När jag satt där och väntade på besked så fick jag nämligen ett MMS från min syster där hon vidarebefordrade en bild på två små små kattungar, bara ett par dagar gamla. Dessa små bollar var vad som senare skulle bli mina två nya älsklingar, Gildra och Hilaya. De var inte bara en ersättning för Wliriah, utan en av dem skulle nämligen få komma hem till mig och bli kompis till Wliri och eftersom saker nu gick som det gick så bestämde jag mig för att ta bägge två istället för bara en. Det är ett beslut jag inte har ångrat, även om de ger mig gråa hår och psykiska men för att jag jämt går runt och oroar mig för dem. Det är ju det som ingår när man verkligen bryr sig om någon.
Som du märker så ser jag mina djur som familjemedlemmar, och har man haft egna djur så förstår man oftast hur det känns. De är inte prydnader eller något man "bara ska ha", de är individer, och har man som djurägare missat en sån uppenbar sak så är det synd. Då har man gått miste om någonting underbart.
Johopp. Det verkar inte bättre än att jag skrev en hel novell. Detta kommer inte bli en vana, men det var första inlägget, och i ära till min allra första katt, så håll ut! Helt otroligt om du har orkat läsa hela raddan =)
Sköt om dig!
/Wliri
Förutom att jag hade tänkt ha en ljus katt som hette Stiltzkin och en röd/gul som hette Rei så var även dessa namn för killar. Jag hade ju en liten tös! Så då kom nästa namnförslag, Azrael. Jag gillar det skarpt fortfarande, men det var uppenbarligen Dödens Ängel, eller något åt det hållet och även ett killnamn. Nej, det ville sig inte bättre än att jag fick komma på något alldeles eget. Efter lite klurande så blev det till slut Wliriah.
Wliriah började livet som innekatt. Hon delade sitt liv med mig och min dublettkompis och jag tror inte de kom vidare bra överens. Visserligen kom inte Wliriah så bra överens med någon annan än mig och möjligtvis Skoda (jag tror du vet vem du är). Resten skrämde hon och de skrämde henne.
Yscha vilka problem jag hade med henne. Vissa saker lugnade ner sig när hon väl kastrerades, men andra berodde på att jag inte aktiverade henne tillräckligt. Hon kunde få psykbryt och plötsligt bli aggressiv. Efter mycket tankeverksamhet kom jag på sätt att hålla henne från vanvettets gräns. Hon fick börja komma ut på koppelpromenader och så såg jag till att leka mer med henne och köra lite beteendeträning. Jag började se klara förbättringar.
När hon var ungefär 1 år var det dags för mig, Skoda och Busskort att flytta ihop till en stor lägenhet. Wliriah tog det inte bra. Alls.
Hon var bland det sista vi flyttade från min gamla lägenhet. Jag tyckte att hon verkade väldigt stressad, men tänkte att hon tids nog skulle lugna ner sig. Jag gick och la mig på min madrass i mitt nya rum, och hon la sig på min kudde bredvid mitt huvud. Jag tyckte det var lite märkligt, hon andades fortfarande annorlunda och så kom hon inte och la sig vid min arm där hon brukade sova. Tänkte att det nog fortfarande var stressen, men att det skulle vara bättre på morgonen.
Vaknade, åt frukost, tyckte att hon nog kanske blivit lite sämre? Kommer inte riktigt ihåg hur det gick till, men har för mig att Skoda hämtade mig och sa att det var något som var riktigt fel. Wliriah låg på sidan i ena badrummet och verkade ha svårt att andas. Jag stack in ett finger i hennes mun för att känna om något satt fast som kunde blockera andningen. Och hon lät mig göra det. Hon protesterade inte alls, min lilla psykopatkatt som man ibland inte ens fick titta på utan att få smaka på klorna, hon bara låg där och flämtade. Då insåg jag att det var riktigt illa ställt och att det bara var att åka akut till veterinären.
Kom fram, köade (men herregud, de skulle bara betala medan jag hade en döende katt med mig, varför ska man alltid vara så jävla ordentlig?) och fick till slut tag på en veterinär som tog sig an henne. Efter en stund så fick jag prata med veterinären som inte visste vad det var för fel på henne, hon hade ju inte blivit påkörd, som de först trodde. Efter ett samtal med päronen som lovade ekonomisk hjälp så röntgades min lilltös. Det såg ut som om hon hade lungorna fulla med vätska. Inte så konstigt att hon knappt kunde andas.
Det var nu jag fick Frågan. Den som jag hade suttit tillsammans med Skoda (tack och lov att hon var där och höll mig sällskap, det var varken första eller sista gången hon har hjälpt mig igenom skit) och väntat på. För jag kände på mig att den var på väg.
Skulle hon behandlas eller skulle hon få somna in?
Om det verkligen var vätska i lungorna så skulle en behandling inte hjälpa så mycket. De skulle kunna försöka hålla henne vid liv över natten, men det innebar inte att de skulle lyckas bota henne. De misstänkte att hon hade ett hjärtfel som orsakar att lungorna fylls med vätska. Hon skulle bara få lida en dag till, för som sagt, det såg inte så bra ut. Dessutom saknade hon försäkring och det skulle kosta rätt mycket.
Och jag kommer ihåg när veterinären ställde frågan. Jag kunde inte svara. Jag satt tyst i några sekunder innan hon frågade om jag behövde mer tid. Till slut så lyckades jag viska fram att jag nog hade bestämt mig, men att det bara var så svårt att säga det. Gråtande fick jag följa med in bakom kulisserna där min lilla lilla stackars katt låg på ett behandlingsbord. Jag viskade att jag fanns där nu, och de gav henne sprutan. Hon somnade nästan på en gång. Vattnet nästan vällde fram från hennes lungor när hon hade slutat kämpa. Yss vad jag grät.
Jag fick sätta mig i ett litet behandlingsrum där jag fick samla mig och säga hejdå. Till slut hade jag lugnat ner mig och kände mig redo att ta mig och Wliriah hem igen. Jag bar henne i min famn, inte en chans att jag skulle ställa henne i transportburen. En liten pojke stod framför mig i kön när jag skulle fixa betalningen. Vad kan han ha varit, högst 8 kanske? Han tittade nyfiket på min katt, tittade på mig, och frågade om det hade gått bra. Jag skakade på huvudet, log lite och sa nej. Och jag kommer ihåg hur kan sänkte rösten och försiktigt och respektfullt frågade om hon var död. Det var nåt i hela hans uppenbarelse som har stannat kvar i minnet, och jag kommer ihåg att jag tyckte att han reagerade så moget på något sätt.
Hur som helst, Skoda fick köra hem mig och min nu döda katt till vår nya lägenhet. Där satt jag på balkongen, smekte min stackars tös och sa förlåt om och om igen och hur ledsen jag var. Det var när hon började kännas kall som jag kände att det var dags att gå vidare.
Jag inser att det kommer att låta bisarrt, men jag la henne i en dubbel plastpåse och sen fick hon tillbringa ett par veckor i frysen i väntan på att jag skulle åka hem till päronen där hon skulle begravas. Först tyckte jag att det var lite otäckt, men snart kom jag fram till att det inte alls var läskigt, det var ju Wliriah som låg där. Sen kanske inte mina vänner Skoda och Busskort tyckte samma sak när en död katt ockuperade en tredjedel av den gemensamma frysen, men jag tycker de hanterade det hela jättebra.
Väl hemma hos päronen så begravdes hon under en nyinköpt krusbärsbuske. Jag la henne på en bädd av små prästkragar och la ner en tigerlilja som skulle symbolisera hennes anda och ett löjtnantshjärta (på finska 'särkynyt sydän' - trasigt hjärta) som fick symbolisera hennes trasiga lilla hjärta.
Särkynyt sydän - Löjtnantshjärta
Veterinären sa att det antagligen var stressen när vi flyttade som hade triggat igång hela förloppet, men att det hade tagit livet av henne förr eller senare i alla fall. Det fanns inget man kunde göra och att jag hade tagit rätt beslut som lät Wliriah somna in. Hon blev bara ett år, men jag ser det som att hade inte jag funnits så hade hon inte ens fått det. Nu fick hon i alla fall en chans. Och jag tror att hennes hjärta var en orsak till hennes ibland väldigt irrationella beteende, jag tror att hon helt enkelt fick ont ibland. Inte så konstigt att hon var minst av alla i sin kull, hon var ju inte frisk.
Men allt var inte bara hemskt den där dagen då vi åkte till veterinären. När jag satt där och väntade på besked så fick jag nämligen ett MMS från min syster där hon vidarebefordrade en bild på två små små kattungar, bara ett par dagar gamla. Dessa små bollar var vad som senare skulle bli mina två nya älsklingar, Gildra och Hilaya. De var inte bara en ersättning för Wliriah, utan en av dem skulle nämligen få komma hem till mig och bli kompis till Wliri och eftersom saker nu gick som det gick så bestämde jag mig för att ta bägge två istället för bara en. Det är ett beslut jag inte har ångrat, även om de ger mig gråa hår och psykiska men för att jag jämt går runt och oroar mig för dem. Det är ju det som ingår när man verkligen bryr sig om någon.
Som du märker så ser jag mina djur som familjemedlemmar, och har man haft egna djur så förstår man oftast hur det känns. De är inte prydnader eller något man "bara ska ha", de är individer, och har man som djurägare missat en sån uppenbar sak så är det synd. Då har man gått miste om någonting underbart.
Johopp. Det verkar inte bättre än att jag skrev en hel novell. Detta kommer inte bli en vana, men det var första inlägget, och i ära till min allra första katt, så håll ut! Helt otroligt om du har orkat läsa hela raddan =)
Sköt om dig!
/Wliri
5 kommentarer:
Välkommen till bloggvärlden!
Azraela, hade väl kunna passa rätt bra på henne! Hon var ju livsfarlig... Men söt. Ungefär som du... ;)
Jag skänker en tanke till Wliriah, där hon nu är. Nämligen i katthimlen, där alla döda katter samlas och leker och äter fisk hela dagarna - enligt min son...
Puss på dig!
Tack tack!
Känns bara som om det blev värsta seriösa och jobbiga inlägget, men som sagt, det är ju ändå Wliriah jag skrev om..
Yscha, vad skadad jag är, min första reaktion på fiskkommentaren var att säga att det inte är bra för katternas njurar att äta en massa fisk... Haha, bear with me, I'm a jobbig besserwisser, men det visste du ju redan =) *puss!
Det var så fint så fint skrivet. Usch, det är så hemskt när man måste ta ett sånt viktigt beslut om ett liv. Kramar!
Tack Maria! Ja, du vet ju också att det inte är varken det lättaste eller roligaste beslutet man får ta.. Men tänk vad mycket glädje de har gett oss, det känns ändå som att det är värt allt =)
Kram!
Du, i katthimlen blir katterna ALDRIG sjuka, så de får äta lika mycket fisk, som hundarna får äta choklad i hundhimlen!! DET DU!!!
Skicka en kommentar