Insikt

Jag har många dåliga egenskaper som jag inte gillar, men som jag ändå på nån nivå har accepterat: Jag har dålig självkänsla och självbild, har telefonskräck, kan inte mingla even if my life depended on it och är rent ut sagt usel med allt som har med karlar att göra.

Sen har jag sämre egenskaper, som jag aldrig trodde att jag skulle hitta hos mig själv. Jag har kommit fram till att jag är minst lika ego, avundsjuk, svartsjuk, missgynnsam, skvallrig, "bättre" och elak som alla andra. Det är egenskaper som jag aldrig såg hos mig själv, och med stolthet tänkte att jag inte alls var en sån. Men hade visst fel. Hohoo, jag var visst inte nån übermensch iaf... Shit vad ont det gör att komma på såna sanningar om sig själv. Lite som när man som barn kommer på att ens föräldrar inte alls är allsmäktiga gudar, utan som folk är överlag. Men jag väljer att se det såhär: Det är bättre att komma till insikt och acceptera sanningen, för det är bara då man kan förbättra sig själv.


Men nåt måste hända. Jag känner hur jag sakta men säkert förvandlas till en tvättäkta Bitterfitta. Inte alls en egenskap jag vill förknippa med mig själv. Jag har alldeles för lätt att hamna i en försvarsposition, även fast jag inte har blivit attackerad.

Jag måste ta tag i det här. För man kan inte lita på att nån/nåt utifrån ska komma och hjälpa en. Det ska man fixa själv. Jag måste jobba med att bli trygg i mig själv. Jag var ju där ett litet tag! Vad hände? Det är en sån underbar känsla att kunna prata och känna att man faktiskt har nåt att komma med! Även bland folk jag inte känner! Att det räcker att vara Jag. Att det jag säger har en mening och att jag varken behöver göra mig till eller höja rösten för att folk ska lyssna.

För jag är fan inte stolt över hur jag agerar de gånger jag fattar vad jag har gjort och sagt. Men det är så svårt att stå emot en nedsättande kommentar när man själv står där och känner sig minst och fulast i världen. Det bara flyger ur munnen på mig, innan jag ens har hunnit tänka på vad det är jag säger. Allt för att höja en själv, ni vet? Fast det där är ju inte så lyckat eftersom iaf jag känner mig så smutsig efter en sån händelse.


Nu menar jag inte de gånger som jag säger saker som kan uppfattas helt fel av omgivningen, jag har en förmåga att uttrycka mig väldigt puckat. Jag menar de gånger som jag på ett plan menar det jag säger. När jag är elak/whatever "på riktigt". Ja, inom "" för det är väldigt väldigt sällan som jag vill vara elak, men den lilla röda jäveln på min axel lurar mig att säga saker.

Jag är ju medveten om vad jag sagt, för jag sitter och ångrar orden ungefär redan när de lämnar käften. De stunder har blivit fler nu, och jag vet iofs inte om det beror på att jag blivit en bittrare människa, eller om jag helt enkelt har blivit bättre på att komma på mig själv med vad jag gör.

Jag vet iaf att jag inte beter mig som jag vill att jag ska göra, så det är bara att försöka göra nåt åt det!

Håll tummarna och önska mig lycka till!

/W