It's aliiiive!!

Ja men se på maken, jag lever ju faktiskt fortfarande. Skulle man inte kunna tro med tanke på bloggens aktivitet, men jag skyller allt på nytt jobb och Twitter.

Sen senast då?

Jo, jag jobbar på, börjar bli lite varm i kläderna, så det känns heltokigt att jag kommer vara arbetslös om mindre än 3 månader igen. Kul. Fast nu jobbar jag ju inte, passar på att ta lite semester. Är inne på min totalt 3dje vecka, och på måndag börjar allvaret igen. Däremot så har jag innerligt tröttnat på att veckopendla. Jag har tröttnat på att inte kunna planera längre fram, att allt ska vara så förbannat temporärt hela jävla tiden.

Kimbra - Settle Down


Ser ni vad jag gör? Väver in ett passande soundtrack, för fan!

Annars har jag haft livskrissamtal med vännerna, och fler lär jag ha, har nämligen passat på att hälsa på mina nära (men tyvärr inte geografiskt) och kära, både genom att hålla till på Öland ett tag med bästa Skoda, och sthlm med bästa LL, i måndags passade jag även på att dinera med några vänner från förr, vilket var riktigt trevligt.

Har pms eller nåt annat skit nu så jag har varit en riktig bitterfitta att ha att göra med, men eftersom jag tycker att det är så förbannat förnedrande att gråta inför folk så är det lättare att vara arg och sur. Jag har råkat ut för vissa triggers som sätter igång ångesten, och det är lite svårt att hantera.


Sia - Breathe Me


Har hållit på att börja ångestgråta så många gånger de senaste dagarna, bland annat i bilen på väg till middagen, men att sitta och tokskratta åt kompisarnas lumparminnen och pojkstreck gjorde mitt humör iaf lite bättre. Härliga människor det där!

Så jag hoppas att jag inte drivit älskade Simza till vanvett med min bitterhet, stackarn har haft nog som det är med sin krankhet nu. Har ju sovit där några nätter också, innan jag drog tillbaka till Uppsala. 

Och imorgon drar jag till bästa Pterno! Vad jag har längtat! Och fiffaan vad jag ser fram emot de goda rödbetsbiffarna på båten, hoppas fan att de har dem, annars blir jag sur(are)!

Så vad är den största krisen nu? Arbetssituation? Singellivet? Framtiden? Ja, typ allt, men vad jag och Skoda pratade om, så var det faktiskt det här med att skaffa barn. Har ju kommit till den åldern där fler och fler av de man känner blir föräldrar, eller försöker att bli föräldrar. Jag vet inte riktigt vart jag står. Samtidigt som det är alldeles underbart att se dessa nyblivna mammor och pappor utstråla glädje (och jag gläds helhjärtat med dem), så gör det på samma gång lite ont i en själv, att man är så långt ifrån nån familjelycka.

Fast samtidigt så vet jag inte om jag skulle vara nån bra mamma, jag har alldeles för lite tålamod och mitt temperament påminner om en 5-årings, så fatta vilka bråk som skulle uppstå. Sen är jag ju verkligen ingen morgonmänniska, och sömn är nåt som jag älskar, så att tappa bort det här med att sova sova sova är ju en major (läs mejdjor) förlust i såna fall.

För det här med förhållande har jag inte så jättepanik över just nu, det kanske dyker upp nån nån gång, men det är det här med att jag ändå är 29 och om jag nu vill bli mamma, så börjar klockan fan ticka riktigt snabbt här och tiden håller på att rinna ut. Jag vill inte vakna som 48-åring och ångra att jag aldrig skaffade barn. Jag vet ju inte ens om jag kan bli gravid! Så om jag ska bli mamma så lär jag hitta nån rätt så snart känns det som. Visst, man kan adoptera, och som singel så skulle jag kunna dra till Danmark för att få assistans med att bli gravid, men som det ser ut just nu med jobb och annat så känns det verkligen inte läge för sånt. Och snart är jag 45 och beyond help. När är rätt läge? Är det nånsin rätt läge? Tänk om rätt läge dyker upp först efter att man är alldeles för gammal?

Men jag kanske helt enkelt ska börja nuppa lite igen innan jag ens börjar tänka barn.. Jag vill ju njuta av singellivet några år också, nu när jag ändå försöker komma ut ur mitt skal. När det faktiskt finns hetingar där ute som är intresserade. Men men.



Adios!