Tankar

Ibland undrar jag, vad är ok? Vad är ok att skriva? Var går jag över gränsen, och var finns det inga gränser att ens överträda. Hur mycket kan man lämna ut utan att det blir awkward?

För jag anser ändå att det finns så många saker som man inte pratar om, men som borde pratas om, att det finns nåt konstigt stigma som direkt bränns, etsas, tatueras in, så fort man pratar om något som fortfarande anses tabu. Fast att det inte finns någon som helst jävla anledning till det. Att det bara är en massa fördomar som ställer till det.


Som att jag har varit sjukskriven för depression. Jag har haft en långvarig mörk jävla depression. Såpass nere i skiten att om jag inte hade haft mina underbara Skoda och LL så hade jag kunnat bli inskriven, för läkaren tyckte inte jag kunde ta hand om mig själv just då. Jag såg inte solen på 2 månader, sov mer än 14h om dygnet, och lämnade alltså knappt min säng. Men mina änglar tog hand om mig, knackade på min dörr, tvingade upp mig från sängen, och sakta men säkert började mina "lyckopiller" (och jag hoppas verkligen att det numera är allmänt känt att man inte blir lycklig av dessa piller, tror du fortfarande det är det nog dags för dig att wikipeda dig till mer kunskap) ge någon effekt, och jag kunde börja se en mening med att finnas till igen. Och ni alla som tycker att man inte ska poppa i sig en massa piller, att det är en enkel utväg av både läkare och patient, så anser jag att det ska vara en kombination av medicin och terapi. För har man nått en viss gräns så är man inte längre mottaglig för terapi, man måste komma närmare sin normalnivå med hjälp av mediciner.

Depression är något jag inte önskar nån. Och jag tycker så jävla synd om min älskade Simza som fick stå maktlös bredvid och inte kunna göra något.

För jag vet själv hur det är att stå bredvid och se på. När nån annan faller. När det man säger inte når fram, när sjukdomen vrider och vänder och gör allting fult.

Det var inte en enkel resa. Efter många samtal med psykolog och kbt-träffar och medicinbyten så kändes det ändå till slut att jag träffat rätt. Jag hittade rätt läkemedel till slut, som dämpade min generella ångest, som tog mig till min normalnivå. Jag gick från att kunna ha bra dagar till att kunna ha dåliga dagar, så som det ska vara. Kbt funkar, det gör det verkligen, men man måste underhålla det. Så nu kan jag åka buss utan att först få ångestattacker, men min sociala fobi sitter fortfarande kvar, och jag undviker situationer där jag måste vara social, för att det känns helt enkelt för jobbigt. Typ gå med i nån nätdejtingsida? Aldrig i livet, jag kan inte snacka i telefon, och jag tänker fan aldrig mer gå på dejt med nån jag inte känner sen innan på nåt sätt. Dömd till ensamhet? Jamenvisst.

Och då leder det in på ett annat tema, nämligen engångsligg. Jag ser inget som helst fel med det, men jag har kommit fram till att nästa gång jag knullar så ska det fan vara för att jag är riktigt jävla kåt, och inte bara för att knulla. Bara för att jag inte ska behöva stå där och skämmas och säga att det var si och så länge sen jag nuppade. Ja, ni ser, jag vill inte ens skriva det här, så att alla vet vilket tidsspann det handlar om. Men. Om det då tar lika lång tid till nästa gång jag får till det, ja, då får det vara så, för även om det visserligen kan vara skönt, och att ligga sked måste vara i särklass det mysigaste som finns, så ser jag ingen som helst jävla mening med att ligga där och undra om det verkligen inte är bättre än så här.

Så. Nu har jag sagt det.

Men för att återgå till början av inlägget, ni ska veta att jag sållar ändå som fan. Jag försöker vara ärlig och stå för det jag skriver. Vissa säger att man är för frikostig med detaljer när man sitter framför en skärm istället för ett ansikte, och visst, jag kanske kan bli lite generad över vissa saker om vi skulle ta det öga mot öga, men det är fortfarande sånt jag kan stå för. Allt det andra, ja det håller jag för mig själv, och de som är mig nära och kära. Eller så är det menat som ett skämt. Och känner du mig så vet du vilket det är, och gör du inte det, ja då är det fritt fram och fråga. Så kan jag förklara.

Och allt dreggel över karlar på denna blogg? Ja men vafan, jag är en kåt singelkvinna, klart jag fluktar. Jag gör ju inget annat än att jobba eller ruttna hemma, så det är ett sätt för mig att få ut lite sexuell frustration. Ni får lära er att leva med det helt enkelt, eller, sitta där och flukta ni med, som ni nog gör egentligen ;)

Klart slut

/W